This is a cached copy of the original article to be found here.

---

Nej, Hiatt är inte bäst när han mår sämst
(or No, Hiatt at his best ...)

by Hååkan Engström (in Swedish)

18 September 2001, Sydsvenska Dagbladet

Ni vet vad som är skrivet: En lycklig John Hiatt är artistiskt handikappad. En lycklig Hiatt gör lallande, intetsägande plattor. Endast den hjärtkrossade, miserable och försupne Hiatt har något av värde att komma med. Det är bara i perioder av elände, när han tvingas kämpa, som han kommer till skott.
Men jag, eller snarare Hiatt själv, säger er: detta är nys.
- Jag har aldrig någonsin bekänt mig till den där romantiska föreställningen om den lidande konstnären, säger den för tillfället väldigt harmoniska konstnären som för andra gången på kort tid gett ut ett inspirerat album som väckt kritikernas och de trogna fansens gillande.
- Mina historier och betraktelser tenderar att bli rätt mörka, det blir gärna svartsynt. När jag skrev låtarna till förra årets "Crossing Muddy Waters" råkade jag vara inne på den typen av folksägner och därför blev plattan som den blev. Men sådant har väldigt lite med mitt eget välbefinnande att göra. Med undantag för "Riding With the King" har jag aldrig lyckats göra en platta medan jag själv varit under isen.
- Under den period då jag levde självdestruktivt hade jag fullt upp med att vara självdestruktiv, då skrev jag inga låtar. Det är arbetsamt att vara miserabel, det tar all ens tid. För tillfället är jag väldigt kreativ, jag skriver mycket och det mesta känns väldigt bra. Orsakerna är flera, att jag trivs med min fru och min familj är en av dem.

Med undantag för "Riding With the King" har jag aldrig lyckats göra en platta medan jag själv varit under isen, säger John Hiatt. FOTO: PLAYGROUND

Fjorårets album var det akustiskt baserade "Crossing Muddy Waters" som av många uppfattades som mannens artistiska comeback. Den nu aktuella uppföljaren "The Tiki Bar Is Open" är skitigare, lite bullrigare, elektrifierad, och innebär en återförening med The Goners - samma band, med gitarrfantomen Sonny Landreth i spetsen, som kompade honom på 1988 års "Slow Turning" och de efterföljande turnéerna. Nu delar de turnébuss när de på nytt far genom USA tillsammans med Buddy Guy och dragplåstret BB King som för övrigt fick en mindre hit just med Hiatts "Riding With the King" förra året.
- Jag har alltid tyckt det där var en bra låt. Den förtjänade en bättre inspelning, säger den överkritiska låtskrivaren.

Hans låtar har spelats inav en rad andra artister, men oftast skriver han dem med egna plattor i åtanke. Fast han tänker aldrig på låtarna som kommande albumspår medan han skriver. Och han skräddarsyr aldrig för bandet eller för enskilda instrumentalister.
- Nej, aldrig någonsin. Det där får falla på plats under arbetets gång, alltsammans mognar under en naturlig process. Inspirationen kommer när jag sitter ensam med min gitarr; det är detta lilla sammanhang som ger låten. Det är aldrig så att jag hör ett arrangemang medan jag skriver låten. Antagligen är det därför som så många av mina låtar har spelats in på nytt av andra artister, det finns inget givet sätt att göra dem.
- Jag har faktiskt aldrig tänkt den tanken tidigare, men så där är det nog. Låtarna är öppna för olika tolkningar. Själv säger jag aldrig åt mina medmusiker exakt vad de ska göra, det vore att strypa deras kreativitet. Och min lust! Olika musiker tillför olika saker i studion, det är det som är kul med att spela in. The Goners gör sin grej, utan dem skulle den nya plattan vara något annat än vad den är.

Han trivs bra med Landreth & co: ändå dröjde det tolv år efter deras första och mycket lyckade samarbete innan de jobbade ihop på nytt.
- Kan inte säga varför. Det finns ingen anledning till att det här inte skedde tidigare. Efter tolv år ringde jag till slut upp dem, det var rätt odramatiskt.
En del av låtarna var helt färska när bandet klev in i studion; rotpoplåten "My Old Friend" skrev Hiatt kvällen innan den spelades in. Annat hade legat ett tag, och balladen "I'll Never Get Over You" hade Hiatt redan gett ut en gång - på albumet "Perfectly Good Guitar" som kom 1993.
- Det var inte planerat att göra om den, det bara blev så eftersom vi trivdes så bra i studion tillsammans. En dag började Sonny spela den där hjärtskärande gitarrprylen, och det inspirerade oss. Till saken hör förstås att jag inte tycker jag gjorde den rättvisa första gången.

Den fick alltså en andra chans, medan en hel del andra av hans kända låtar - "Love Gets Strange" och "She Don't Love Nobody" för att nämna ett par - aldrig någonsin getts ut i hans egen version. Det där ska det bli en ändring på.
- När den här turnén är över tänker jag sätta samman en platta med demoversionerna till låtar jag gett åt andra. Det är ett av mina många projekt. Ett annat är att ge ut en liveplatta. Det är faktiskt en befrielse att som jag bli av med sitt kontrakt med ett storbolag. Jobbar man med mindre bolag och mindre budget måste inte varje ny platta vara ett avgörande steg i karriären.

Andra artister som spelat Hiatts låtar

Ett otal andra artister har genom åren spelat in John Hiatts låtar. Här är ett litet urval:

Rodney Crowell: "She Loves the Jerk" -85;
John Doe: "The Real One" -90;
Paula Abdul: "Alright Tonight" -91;
Johnny Adams: "Lovers Will" -85;
The Desert Rose Band: "She Don't Love Nobody" -88;
Nick Lowe: "Love Gets Strange" -88;
Joe Cocker: "Have A Little Faith" -94;
Marshall Crenshaw: "Someplace Where Love Can't Find Me" -87;
Rosanne Cash: It Hasn't Happened Yet" -82;
Robben Ford: "I'm A Real Man" -92;
Three Dog Night: "Sure As I'm Sittin' Here" -74;
Bonnie Raitt: "Thing Called Love" -89;
Iggy Pop: "Something Wild" -90;
Bill Frisell: "Have A Little Faith" -92;
Bob Dylan: "The Usual" -86;
Aaron Neville: "Feels Like Rain" -91;
Jimmy Dale Gilmore: "Georgia Rose" -00;
Emmylou Harris: "Icy Blue Heart" -88.

© 2001 Sydsvenska Dagbladet